Funderingar om tro..

Jag har kallat mig katolik i hela mitt liv, men jag har nog aldrig riktigt vetat vad det innebär förrän nu.. Eller jag är i alla fall några stora steg i rätt riktning.. Det är fruktansvärt svårt, och otroligt krävande att vara den där fullgoda katoliken. Man behöver disciplin som aldrig förr, men jag känner också nu att det här är någonting jag vill, så det är värt att sträva efter. Någonting bra är också att jag inte har bråttom, jag har hela livet på mig och det kan vara otroligt svårt, men för varje steg är det i alla fall ett steg närmre.


När jag var liten så gick jag i mässan varje lördag/söndag, jag gick på min trosundervisning och jag var med på läger kyrkan ordnade, trotts det så har jag nog inte vetat vad det innebär. Jag har nu på senare år också haft hål i mitt kyrkliv. Varje paus har varit på ca 1 år.  Jag tog en "paus" efter konfirmationen och dessutom en paus efter mammas begravning. Det var mamma som tog mig till kyrkan min allra första gång, och för mig kändes tanken på att ta mig till kyrkan jobbig och främmande efter hennes begravning. Det var ingenting jag ville, ingenting jag såg fram emot. Ibland behöver däremot vi människor en knuff i rätt riktning, och min knuff kom. De älskade ungdomsledarna i kyrkan bestämde sig för att fixa en återträff för konfirmander (den var knappt sex månader sedan). Jag kände några som skulle gå så jag tänkte att varför inte? Så jag tog modet och gav mig iväg till den här återträffen. Självklart hade jag ruskigt kul och att gå i kyrkan blev som en drog för mig! När jag är i kyrkan känner jag ett lyckorus i kroppen och en gemenskap med andra. Det kanske låter som en klyscha, men det är så det är. 


Tänk er människor som gillar att träna. De tränar en hel del, kanske tom ofta.. Om du då skulle ta ifrån de träningen så skulle de bli frustrerade. Deras kroppar är vana med att göra sig av med den här energin, så gör du dig inte av med de så ligger den där och gror, därför kan det krypa i människor som inte får träna ett tag. Och som en person som tränar beundrar en människa som är smal, eller duktig på sin sport, eller helt enkelt bara är en förebild, så känner jag i kyrkan. Jag behöver kyrkan, mer än vad jag kanske vet själv. Och tar någon den ifrån mig blir det en viss obalans. Och så som träningsmänniskor kan se upp till andra idoler ser jag verkligen upp till folk som har blandat in sin tro i sin vardag, de som lever ut den mer än BARA i kyrkan, och som klarar av att tänka på den även i sin vardag, för det är det som jag varit dålig på.. 


I helgen har jag nu också varit på stiftungdomsdagarna (SUDen). En helg, då många katolska ungdomar i Sverige träffas, ber och umgås, och det var ju helt otroligt. För tre år sedan var jag där och hade det fantastiskt, i år var ingen skillnad. För tre år sedan hade jag däremot mer kul, denna gång blev det en fin balans mellan det roliga och att fördjupa mig i min tro. Jag har egentligen för det mesta haft kul på läger, inte förrän på senare tiden. 

Detta är egentligen bara massa rabbelbabbel, men det behövs skrivas, och jag ska ta vara på den här öppningen jag fått. Jag vill ta mig närmre, så jag ska försöka! 




Kram på er.